Erik Bring presenterar sig ofta som att han är en man i trettioårsåldern, som är född i Stockholm, som har pluggat till civilingenjör, har en kandidat i psykologi och som jobbar som artist och föreläsare. Sedan presenterar han sig igen. Han säger att han är en man i trettioårsåldern, som är född i Stockholm, som har varit tvångsintagen flera gånger inom psykiatrin på grund av kraftig ångest och självmordsrisk. Efter dessa två beskrivningar om honom själv frågar han om det är någon skillnad i hur du ser på honom nu? Båda presentationerna är lika sanna, båda beskriver vem Erik är.
Sedan Erik insjuknade i ångestsyndrom har han aktivt jobbat med att föreläsa om psykiatriska tillstånd för att minska fördomarna. Han vill visa att den som drabbas inte är någon annan, utan att det är faktiskt du eller jag.
Kan du inleda med att försöka beskriva hur det känns att ha ångest?
–För mig är det som att de finns olika typer av ångest som även är förknippade med andra känslor, tillstånd och kroppsliga signaler. Jag kan känna ångest över något som jag inte gjort eller som jag tror att jag har gjort. Väldigt förknippat med en känsla av skam och skuld. När jag har denna typ av ångest känner jag mig otroligt liten vilket gör att jag drar mig undan från alla jag känner.
Jag upplever ibland även ångest över saker jag borde göra, när jag prokrastinerar. Jag får då svårt att sitta still och samla mina tankar. Istället för att göra saker jag borde ägnar jag mig åt olika former av avledning. Det är då min lägenhet blir extremt städad, hyllan som inte monterats på flera månader ska givetvis sättas upp precis just då. Efter ett tag tar energin emellertid slut och jag kraschar. Jag kan fastna i timmar vid TV-serier eller dylikt och ångesten växer tyvärr bara mer och mer. Jag får en obehagskänsla i magen, vankar ofta av och an och dessutom börjar jag gnugga händerna frenetiskt.
Ibland drabbas jag också av en mer existentiell ångest. Vem är jag och vart vill jag? Det är frågor som förmodligen drabbar de flesta någon gång i livet men för mig är det ofta förknippat med ångest. När jag har drabbats av denna typ av ångest har jag svårt att finna glädje och tappar mycket av min energi. När det var som värst ledde de till frågor som: Finns det någon mening med livet? Därifrån till tankar om att jag inte orkar leva har för mig tidigare varit förvånansvärt kort.
Jag märker också tydligt att om jag inte tränar, äter och sover ordentligt får jag efter ett tag en allmän oroskänsla. Det är lite som att det sticker i kroppen och något som känns snarast som en kemisk och biologisk ångest på grund av avsaknad av att jag tar hand om mina grundbehov.
Sedan, kanske som kronan på verket, finns panikångesten när ångesten är som allra starkast. Nu var det flera år sedan som jag hade en panikattack men jag minns som att det började svartna för ögonen, samtidigt som det var svårt att andas när den uppstod. Där och då skulle jag gjort i princip vad som helst för att fly från den känslan. Lyckligtvis hade jag inte självmordstankar samtidigt som panikattackerna då tror jag att jag det funnits en stor risk att jag inte hade varit i livet idag.
När jag växte upp hade jag en tvillingsyster som led av både generell ångest och panikattacker. Istället för att stödja henne tyckte jag mest att psykisk ohälsa var trams. Det är väl bara att rycka upp sig?
Vad har du lärt dig om ångest?
–Att ångest är en känsla, nära förknippat med stark rädsla, som kan bero på många olika saker och yttra sig på många olika sätt för mig. Stark ångest kan verkligen vara otroligt handlingsförlamad och en vanligtvis kompetent människa kan bli fullkomligt lamslagen utan rätt hjälp och stöd. Jag önskar att jag haft en större kunskap kring det tidigare i mitt liv. När jag växte upp hade jag en tvillingsyster som led av både generell ångest och panikattacker. Istället för att stödja henne tyckte jag mest att psykisk ohälsa var trams. Det är väl bara att rycka upp sig? Ett citat som förmodligen var nedärvt genom generationer i min familj. Hade jag levt om hade jag istället sagt att ångest kan drabba alla och det finns hjälp att få. Mitt och andras oförstående gjorde nog tyvärr att hon fick ännu mer ångest av sin ångest, det var ju som att vi andra sa att det var något fel på henne. Idag tycker jag inte att psykisk ohälsa är trams.
Vad har hjälpt dig att kunna hantera ångesten i vardagen?
–Oj, vad jag funderat över denna fråga. Jag har under fler års tid skrivit dagbok och utifrån detsamma lärt mig förstå en del om vad som är triggers för mig och vilka coping mekanismer som fungerar för mig. Idag är detta väldigt automatiserat hos mig men under en period använde jag mig av en checklista för att lära mig hantera olika former av ångest. Om jag mår såhär, gör detta och då mår jag oftast bättre. Checklistan tog jag fram genom dagboken där jag kunde gå tillbaka och se hur jag mått och hur jag på bästa sätt tagit mig vidare. Detta var långt innan jag började slänga mig med termer som triggers och coping mekanismer. Idag är jag övertygad om att det jag lärt mig om vad ångest är och hur de i olika situationer kan påverka mig, och vetskap om vad som hjälper mig att hantera ångesten bidragit till att jag idag mår bra.
Du är ju ambassadör för organisationen Hjärnkoll, kan du berätta lite om vad ni gör?
–Hjärnkoll är en organisation som jobbar med att bryta stigman kring psykisk ohälsa. Det gör vi genom att vi som är ambassadörer eller erfarenhetsexperter delar med oss av vår egen historia kring hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur vi tagit oss tillbaka. Vilken problematik vi har och hur långt vi har nått i vårt tillfrisknande är individuellt men vår förhoppning med att dela våra berättelser är att det kan hjälpa andra i en liknande situation. Är ni nyfikna på flera historier av andra ambassadörer kan ni läsa mer på vågaprata.nu. Där har vi även samlat lite tips på vart man kan vända sig för att få hjälp.
Vad fick dig att börja föreläsa om dina egna erfarenheter för andra?
–Jag upplevde att rätt mycket av min egen resa har varit onödig. Jag ville därför dela med mig av mina upplevelser och på så sätt förhoppningsvis kunna hjälpa andra att söka och hitta hjälp tidigare, något som kan vara nog så energikrävande och svårt. Jag tror att det är viktigt med Hjärnkollsarbete med att sprida kunskap om psykisk ohälsa, men även dels för inspiration att det faktiskt går att vända ohälsa till hälsa från människor med egna erfarenheter. Även om det kan ta sin tid och vara långt ifrån spikrak process. Med tiden insåg jag att Hjärnkoll även gav mig en gemenskap, en pusselbit som jag där och då delvis saknade i livet. Dessutom har det varit en möjlighet för mig att bearbeta saker som hänt i mitt liv, samtidigt som jag förhoppningsvis har kunnat hjälpa andra.
Du är ju musiker, påverkar dina erfarenheter av ångest även ditt låtskrivande?
–Absolut, dels för att mina låttexter i stor utsträckning handlar om saker jag varit med om, eller tankar och känslor som uppstått. För mig har även musik blivit som en form av pysventil. Ibland är det som att något skaver i kroppen utan att jag vet vad det är. Oftast blir det att jag inom loppet av några dagar skrivit nästa låt och obehagskänslor brukar då gå över i någon form av tillfredsställelse. Förutom att det är skönt att sätta ord på mina tankar och känslor så ger det en möjlighet för mig att vara 100% närvarande. När jag skriver musik så är det som att resten av världen får vänta. Jag tror det är en viktig del i livet och som kan hjälpa även vid ångest att hitta små frizoner där man bara kan vara här och nu och släppa sin problem för en stund. För mig är det musiken men för alla tror jag att det är viktigt att själv fundera på och hitta: Vad ger just mig möjlighet att fylla på med energi?
Drivkraften i Fonden är densamma som en gång i tiden fick mig att börja föreläsa – Att försöka förebygga psykisk sjukdom, öka livskvalitet och rädda liv.
Har du några råd till personer och deras närstående som precis har fått diagnosen ångestsyndrom?
–Först och främst, det är inget fel på dig, du är värd att må bra och det finns hjälp på vägen! Ta din ångest på allvar, men låt den inte styra ditt liv. Kanske låter det klyschigt men det är inte mindre sant för det. Även om det för stunden känns som att din ångest alltid kommer styra ditt liv så är det nödvändigtvis inte sant. När jag mådde som sämst hade jag så mycket ångest att jag bara satt och skakade om jag försökte läsa en sida i en bok. Några år senare tog jag en kandidatexamen inom psykologi. Förändring kanske kan ta tid, men små steg varje dag kommer på sikt att göra en enorm skillnad.
Det är också bra att försöka att ta hjälp av andra. Till exempel när min syster hade som mest ångest kunde hon inte ens ta sig utanför dörren själv. Tyvärr kunde jag inte vara ett stöd då, men jag tror och hoppas att jag är det idag. Idag doktorerar hon i historia och som en del av det undervisar hon även nya studenter. Givetvis kan det vara en stressig situation för henne så jag har varit med några gånger på första lektionen av Historia I. Mitt bidrag är egentligen minimalt, men bara att få den lite extra tryggheten gör att hon klarar den första lektionen galant och resten av terminen har hon varit självgående. Tillsammans är vi så mycket starkare och det är ok att även ha svagheter.
Psykisk ohälsa drabbar inte bara individen utan givetvis även deras anhöriga. Det kan vara svårt att förstå att en otroligt kompetent människa knappt kan ta sig upp ur sängen. Att bara pusha kanske inte alltid är rätt väg att gå. Jag tror att det är dels bra att sätta sig in lite i vad ångest faktiskt är. Men även att gemensamt upprätta en krisplan eller typ checklista av vad man kan göra tillsammans. Hur agerar vi om ångest blir övermäktigt, men även prata om hur vi kan ha sunda gränser till varandra? Lite material som jag själv hade önskat att jag hade haft tillgång till när jag var anhörig kan ni hitta åthärmtningsguiden.se. Jag tror även att som anhörig är det extra viktigt att även ta hand om sig själv, detta för att orka vara ett bra stöd.
Se också över vilka byggstenar som behövs för att du ska kunna må så bra som möjligt. Hur ser ditt liv ut? När jag blev utskriven för vad som förhoppningsvis är sista gången från psyket saknade jag många av de sakerna som är viktiga för de flesta av oss. Tillexempel ett ordnat boende, ekonomi, sociala kontakter, kärlek med mera. Där och då hade jag inte energin till att ta tag i samtliga byggstenar men steg för steg har jag byggt upp dem. Påminn dig om att allt inte kan byggas på en gång men det går att bygga en framtid och en tillvaro du kan tror på. Ta det ett litet steg i taget och påminn dig om att byggandet vissa dagar också står still.
Du har ju uppträtt på Mental Health Evening med din egen musik och nu är du också med i kampanjen #jagärnågon. Varför är Fonden för Psykisk Hälsas arbete viktigt?
–Jag är väldigt tacksam över att få en möjlighet att samarbeta med Fonden för psykisk hälsa. Drivkraften i Fonden är densamma som en gång i tiden fick mig att börja föreläsa: Att försöka förebygga psykisk sjukdom, öka livskvalitet och rädda liv. Även om jag förhoppningsvis kan göra en liten skillnad genom mina föreläsningar, min musik och de människor jag har fått äran att träffa, så behövs det rejäla krafttag mot en av vår tids största utmaningar: Psykisk ohälsa. För att kunna tackla det behövs det även mer forskning, dels för att öka kunskapen, dels för att kunna lägga grund till politiska beslut som kan bygga ett mänskligare samhälle. Även om jag är övertygad om att man som individ kan göra mycket för sin egen psykiska hälsa så kommer personen givetvis påverkas otroligt mycket av den tid och samhälle den lever i.
Läs mer om Erik och lyssna gärna på hans musik som ni hittar på erikbring.se eller på Spotify.